Fyrahundraåttionio

Gårdagens halvfulla vinglas står sporadiskt utplacerade i rummet och det luktar fortfarande lite instängd fylla. Kläder och hårfönar ligger slängda på trägolvet i en enda röra. Bag in boxen står på hyllan tillsammans med diverse hårprodukter och smink. Vilken människa som helst kan räkna ut vad som föregicks här inne igår kväll. I ett utrymme på 9 m2.
Det dracks vin och tjoades, Spotify sökfältet gick varmt och spegelns alla hörn täcktes av armar och ben. Allt för att få komma bort från verkligheten en stund.
Svepa det billiga vinet likt vatten för att känna fyllan överta kroppens varenda mikromillimeter. Piffa till sig till det yttersta och uppleva ångesten när jeansen sitter lite väl tajt i midjan. Till vilken nytta? För att x antal timmar senare vara tillbaka i samma rum, trött och fattig. Kebabtallriken som en stund tidigare avnjutits med kärlek har nu lagt sig som en degklump i magen och huvudvärken har trängt sig på. Huvudet snurrar till när det tungt landar på kudden och spyan är nära. Är de det här som är nöje?
Samma visa varje helg. Ett destruktivt levande som vi anser vara nöje. För primitivt. Patetiskt.
Men roande?